Jag tror att det är viktigt för alla att ha en förebild. Någon som man liksom... kan förlita sig till när allt går lite extra guppigt och man inte riktigt vet vad man ska göra. Det behöver inte vara någon att prata med, det kan räcka med att kunna tänka "ja, men en dag kommer jag att bli som henne/honom", "men han/hon skulle säkert ha gjort så.." eller "kan hon/han så kan väl jag" för ibland kan just sådana tankar rädda hela dagen.
Alla har nog en förebild, egentligen. Om det inte är någon annan kanske det är en själv? Eller en släktning, kändis eller whatever. För egentligen spelar det inte så stor roll vem det är, det är mer att det är någon som känns extra bra för än själv, även om andra inte har en aning om vem det är.
Jag har två förebilder, en som är jämngammal med mig och en som är vuxen och i mina föräldrars ålder. Egentligen kanske jag har flera, men det är dem som är "viktigast".